Jabalpur-Allahabad (36 mil)
Dag 9 blev inte heller riktigt som vi tänkt oss. Som ni ser ovan så bev det ingenting av de två nätterna i Varanasi. Det kan kortfattat förklaras med ett ord: Mekaniker. Vi stannade för lunch i Maihar och när vi skulle ta oss där ifrån valde vår Rickshaw att ine starta. Efter att ha blivit mer och mer förbannade var vi återigen i behov av en mekaniker. Som vanligt var det många hjälpsamma som kom till nödsättning och i Indien är det tom så att man inte behöver ta sig till mekanikern. Mekanikern kommer till dig! Denna gång var det bensintanken om krånglade (faktum är att vi själva misstänkt detta från dag 1). Efter en timmes arbete till ett arvode av knappa 20 svenska kronor verkade vår Ricka redo att fortsätta. Efter denna försening satte vi nu sikte på Allahabad istället för Varanasi. Att ta sig till Varnasi skullee vara 8 mil längre och det skulle vi nu inte hinna innan mörkret föll. När cirka 8 mil återstod möttes vi av att vägen byttes ut mot någonting som var det absoolut värsta underlag som vi någonsin skådat. Att detta ens får kallas väg är ett stort skämt. Vägen gjorde att det var omöjligt att köra i mer än 10 km/h. Vi insåg efter ett par mil att vi kommer att nå Allahabad lågt senare ä vi hade nått Varanasi om vi hade åkt däråt. Men det var bara att gilla läget. Jag menar: Hur svårt kan det va? Klockan tickade på och det var inte långt kvar tills mörkret skulle inträda. Då fick vi även uppleva den lite mindre trevliga sidan av Indien. När vi hade nått toppen av ett berg vi skulle över möttes vi av ett antal peersoner. En av dem (som hade en lång träpåle i ena handen) kom fram till vår Rickshaw och sa någonting till oss på Hindi. Vi skakade på huvudet och visade att vi inte förstod. Då sa han på knackig engelska att vi var tvugna att betala honom för att få passera. Då han endast krävde 100 rupies (ca 17 svenska kronor) kände vi inte att i ville börja bråka med honom. Vi betalade istället och fick sedan åka vidare. Några hundra meter längre bort stod nästa gäng och vad vi kunde se verkade de vilja precis samma sak. Den här gången använde Christopher metoden tunnelseende och blåste rakt förbi. Detta fungerade utmärkt och det enda som hände var att de skrek lite efter oss. Mörkret och de katastrofala vägarna gjorde att vi var i Allahabad först klockan 22.00. Vi var nu rätt så sura på oss själva att vi inte hade tagit vägen dirket mot Varanasi, då vi förmodligen hade varit framme i Varanasi mycket tidigare än 22.00. Hotelle vi tog in på hade dock en pool, så vi hann med ett dopp innan vi kröp tll sängs.
Allahaad- Varanasi (12 mil)
Den här dagen bestod av att vi tidigt tog oss till Varanasi. Vi anlände till hotellet redan vi 10.30 och nu hade vi en hel dag framför oss där vi skulle ladda batteriena. Efter att Christopher gort en liverapport i Radio Vämland och Andreas gjort en telfonintervju med TV4 begav vi oss till poolen där vi somnade i var sin solstol. Vi hade en lugn dag där vi även hann med ett besök in til bl.a. Burning Gaht, där troende hinduer helt öppet bränner avlidna familjemdelemmar för att sedan strö ut askan över Ganges.. På detta ställe längs Ganges bränns 300 kroppar varje dag! Känslan när man stod och bevittnade detta var helt absurd. Vi har nu lyckats klara av cirka 250 av de förmodade 350 milen. Till er som inte trodde att vi skulle komma i mål vå vill vi påpeka att nu är det inte långt kvar... Men vi vet även att det är mycket som kan händea de sista dagarna.
Vår doation till de två välgörenhetsprojekten här i Indien är i dagsläget £650. Ett stort tack till alla er som donerat! Vi hoppas fortfarande att vi inom de kommande dagarna kommer att nå målet på£1000. Är det någonting som vi har fått se i Indien, så är det att dessa pengar verkligen behövs. Fattigdomen här i Indien är väldigt påtaglig.
