Numera struntar vi i att be om ursäkt för missade bloggdagar. Vår Rickshaw kräver omvrdnad 24 timmar om dygnet.
Nizamabad-Nagpur (33 mil)
Dag 7 inleddes alltså på egen hand från Nizamabad där vi spenderat natten. En ärlig frukost väntade under första delen av vår färd. Andreas börjae köra medan Christopher passade på att äta den näringsrika frukosten som bestod av vitt bröd, mariekex och lättsaltade chips. När det var dags för byte så blev Andreas något förvånad över att halva hans frukost verkade ha försvunnit. Christopher frågade först då hur mycket bröd det var tänkt per person. Efter att ha besvarat frågan och sett Christophers minspel insåg Andreas var frukosten hade tagit vägen. Återigen är det bara Christpher själv som vet om detta var en medveten handling eller inte... Förmiddagen rullade på bra och en välbehövlig lunch intogs i Adillabad där vi även mötte upp med våra allierade. Motorproblemen verkade ha försvunnit och endast några mindre oförståliga betenenden av vår Ricka gjorde att vi var tvugna till några småstopp. Vi har dock fått tipset att byta tändspolen, vilket är ett vanligt problem då motorn överhettas. (Andreas lär sig nya termer hela tiden... det senaste är alltså tändspole). Dagens utmaning var när Christopher i mörker skulle försöka köra in i tvåmiljonerstaden Nagpur i totalt mörker Andreas satt och höll i alllt han kunde i baksätet och kunde bara hoppas på det bästa. Efter att ha tagit vägen förbi en gågata och genm ett par små gränder lyckades Chritopher, utan att köra över någon, finna vårt 5-stjärniga hotell. Det är alltid lika roligt att se hotellens personal när det kommer ett gäng lortiga svenskar i pimpade Rickshaws som vil bo hos dem.
Nagpur-Jabalpur (27 mil)
Dag 8 var siktet först inställt på Seoni där en mekaniker förhoppningsvis kunde gå igenom vår Rickshaw. Man skall nämligen efter 200 mil byta olja. I samband med det så passade vi även på att byta tändspole, så nu har vi gått igenom det mesta som finns i motorrummet. Att finna en mekaniker när alla skyltar är på Hindi är inte det lättaste. Istället frågade vi första bästa indier vi såg. Innan vi ens hade ställt vår fråga hade det samlats minst 15 andra indier runt oss och cirka 15 utav dem kände en mekaniker. Vi tog följe med en ung man och hans vän då de pratade nästa förstålig engelska. För cirka 20 svenska kronor gjorde mekanikern en timmes arbete (tänk om det vore så i Sverige!). På väg till Jabalpur började träsmaken bli allt större. Vi har dock nästan lika många dagar kvar, så den lär ju inte bli mindre... Vi börjar även känna oss mer och mer mentalt slitna då vi snittar cirka 5 timmars sömn följt av 12 timmrs Rickshawåkande. Detta tär tydligen på krafterna hos oss, men det är bara att bita ihop. Nu är det bara 150 mil kvar!!! Upplevelsen är dock enorm och vi ångrar oss inte en enda sekund att vi get oss in i detta. De sista dagarna har vägarna bivit avsevärt bättre. Tvåfiliga motorvägar med mitträcke gör att man tror sig vara säker, men trots den fina vägen möter man bilar på fel sida mitträcket hela tiden, vilket gör att dessa sträckor kräver minst lika mycket uppmärksammhet. Vi har trots träsmaken och de dåliga vägarna blivit så vana allt att vi nu tom kan sova en stund i baksätet. Ibland blir man dock väckt av en indier som kör upp vid sidan och vill ta ett kort på de två svenskarna. Trafikfara? Absolut! Nu laddar vi batterierna då vi hoppas kunna köra en extra lång sträcka imorgon. Förhoppningen är nämligen då att få två nätter i Varanasi.
