Teachers World Expedition v. 1.0

Efter 14 dagar i en Rickshaw där vi tagit oss 372 mil genom Indien har vi väldigt många intryck att bearbeta. Nu försöker vi att lyfta upp vissa av dessa.

Vi börjar med att säga att detta har varit en otrolig upplevelse som vi absolut inte vill ha ogjort och skulle någon fråga oss om vi kan tänka oss att göra det igen skulle svaret vara ett entydligt JA. Det har dock funnits en hel del påfrestningar under resan. Att varje dag består av 12 timmars Rickshawåkande tar på krafterna. Att det dessutom just nu är rekordvarmt i Indien gör det inte lättare, men dessa förhållanden är inget mot hur större delen av den indiska befokningen har det. Det största probelmet för befokningen i Indien måste vara de extrema vattenproblem som finns här. I vissa byar går det knappt att få tag i vatten. Att pengar skänks till exempelvis Frank Water Project kan vara skillnad mellan liv och död för många. Återigen tack till alla er som skänkt pengar, såväl fretag som privatpersoner. Insamlingen kommer att pågå fram till mitten av maj, så än finns chansen för er som vill donera. Ett annat intryck som sitter på näthinnan är hur långt efter i utvecklingen större delen av Indien är om man jämför hur vi hur det i västvärlden. Innan resan var det många som berättade om de stora klyftor som fanns i Indien. Vi har dock inte upplevt dessa klyftor utan istället sett mestadels fattigdom. Vi har knappt sett någonting av den "rika" befolkningen. Detta kan bero på att vi mestadels åkt igenom småbyar.

Det största problemet vi har upplevt är trafiken i Indien. Sättet man kör på här är helt absurt och långt ifrån vad vi är vana från Sverige. Vi har sett mängder av trafikolyckor. Trots att det sker väldigt många olyckor, så verkar folk inte bry sig om riskerna när de kör. Den absoulta viktigaste delen på din bil är tutan, utan den har du inte en chans att överleva i trafiken. Förhoppningsvis tar vi inte med oss för mycket av detta till Sverige...

Vi hoppades innan att vi skulle få hjälp av loklbefolkningen om (kanske mer när...) vår Rickshaw gick sönder. Att vi skulle mötas av en sådan extrem hjälpsamhet kunde vi aldrig ha föreställt oss. Indierna måste vara ett av världens hjälpsamaste och trevligaste folk. Utan denna hjälsamhet hade vi aldrig klarat oss till målet i Gangtok. Christopher tror sig ha 1,2 miljarder vänförfrågningar på Facebock när han kommer hem...

På det stora hela har det varit två fantastiska veckor i vår Rickshaw med upplevelser utöver det vanliga. Tankarna har redan börjat riktas mot en av de andra tävlingarna som The Adventurists ordnar. Mototaxi Junket, som går från Peru till Paraguay på en modifierad motorcykel som har en soffa baktill. Detta avslutar Teachers World Expedition v.1.0 och vi återkommer när planeringen inför Teachers World Expedition v.2.0 (Sydamerika Edition) startar.

Hälsningar
Andreas & Christopher

Darjeeling-Gangtok (9 mil)

Då chansen att se världens tredje högsta berg fanns gick vi upp redan 05.00 för att bege oss till Darjeelings bästa utsiktspost. Tyvärr var inte vädret på vår sida och Himalayas bergsmassiv syntes inte pga den tjocka dimman. Vi fick ända en skön morgonstund på 2100 meters höjd. Efter att ha filosoferat en stund var det dags att testa de berömmda tesmakerna som finns här. Efter lunch var det sedan dags att börja avverka de 90 km vi hade kvar till målet i Gangtok. Det skulle visa sig bli en väldigt vacker sträcka, men samtidigt väldigt krävande. Vi skulle först ta oss ner 1500 meter for att sedan återigen ta oss upp till Gangtok som ligger på 2300 möh. Christopher hade hand om nerresan och fick jobba hårt med att kontrollera bromsarna på vår Ricka som blev mer och mer utslitna. Att konstant bromsa i 1000 meter är inte vad en Rickshaw är byggd för och flera lag fick problem med just bromsarna. Ett lag fick tom begära bogsering då deras bromsar slutat fungera. Att åka nerfor ett berg utan bromsar var inte ett alternativ. Vi var dock som vanligt steget före och lade in några stopp nerfor berget så att våra bromsar fick kyla av sig. Samtidigt fick vi då även chansen att ta några vackra bilder på teplantagen. För vår del var inte de branta backarna det största problmet utan bristen på bensinstationer. Efter att ha kört på reservtanken i 2 mil (normalt skall man komma 1,5 mil på den!) började vi bli riktigt oroliga för besinstopp. Till slut hittade vi en skylt som gav oss hopp. Problemet var att bensinmacken låg på andra sidan gränsen till Sikkim. Vi skulle senare korsa gränsen till Sikkim och med vårt visum får man bara korsa gränsen en gång. Efter att Andreas återigen lyckats prata ner en man med makt, denna gång var det en gränspolis som fick vika ner sig, fick vi åka över gränsen för att tanka och sedan komma tillbaka utan att få någon stämpel i passet. Med full tank begav vi oss til den gränsövergangen som leder till Gangtok. Christopher gick nervöst in med sitt handskrivna intyg och hoppades på det bästa. Som tur var så var det inga som helst problem att ha ett handskrivet intyg för att få komma in i Sikkim och resan mot målet kunde fortsatta. Med 4 mil kvar började nu den sista stigningen och det skulle visa sig vara en ordentlig stigning med j*****t branta sträckor. Vi hann knappt börja stigningarna innan det första riktiga regnovadret hälsade på. Ösregn, blixtrar och en hel del åska överrumplade oss. Som tur är vår Rickshawn inte en Cabriolet utan har ett skyddande "tak". Dock var vi inte beredda på att bli omkörda när vi hade världens största pöl vid sidan. Detta gjorde att vi blev genomblöta då en jeep beslutade sig för att köra om i en ytterkurva. Återigen hördes de välkanda svenska svordomarna, denna gång från Andreas mun då det var han som hade äran att köra den avslutande sträckan. Han hann även med en hederlig svensk "hytta med näven" till en motorcyklist som valde att först köra om och sedan tvärnita.

Klockan 18.34 den 10 april 2010 nådde vi mållinjen i Gangtok. Vilt jublandes skrämmde vi förmodligen slag på de flesta som såg oss. Vi hade nu tagit oss 372 mil genom Indien i en Rickshaw på 14 resor! Efter att ha meddelat vår ankomst och blivit fotograferade öppnade vi snabbt den första ölen och njöt av vår bedrift. Söndagen är den sista dagen for att komma hit i tid. Den består av parad genom stan, forbollsmatch och en stor fest på kvällen. Vi återkommer om någon dag med en reflektion över det vi varit med om. Det kan behövas någon dag att smälta allt vi varit med om.

Purnia-Darjeeling (24 mil)

Idag hade vi den sista ordentliga sträckan framför oss. De första 17 milen skulle bestå av motorväg, så vår förhoppning var att detta skulle bli en lugn och skön resa. Efter en timmes körning såg vi ett antal poliser som stod längs vägkanten. När de fick syn på tre Ricksahws som kom rullande började de vifta hej vilt med sina träpålar. Våra amerikanska vänner i Team Chackanatt kom först fram och efter ett kort stopp fick de rulla vidare, samma sak gällde våra svenska allierade i The Swedest Things. Den polisman som kom fram till oss hade tydligen en helt annan uppfattning om vad som skulle ske. Vi fick nämligen inte åka vidare. Vi började båda fundera på hur detta skule sluta då vi hade blivit varnade för de korrupta poliserna i denna delstat (Bihar). Efter att ha visat alla de papper vi hade trodde vi att vi skulle få åka vidare, men det visade sig att en av oss skulle vara tvugen att gå till "kontoret" som bestod av två plaststolar med ett bord emellan placerat precis intill vägkkanten där chefen satt och väntade. Andreas tog med sig alla papper som vi fått på vår Rickshaw och tog sikte mot en diskussion som han hoppades kunna vinna. Chefen kollade igenom alla papper, men hävdade sedan att vi var tvugna attt betala en summa pengar till honom för att få åka vidare. Då Andreas taktik var att inte betala en enda rupie var det hårt mot hårt som gällde. Cheften sa bla. "Either you pay or.... God be with you..." Efter ett antal andra hot i sitt försök att få pengar gav sig till slut de korrupta poliserna och sa att vi kunde åka vidare. Nu kan alltså Andreas lägga till en sak på sin meritlista. Att kunnna snacka omkull korrupta indiska poliser.

Efter denna händelse ville vi snabbt komma långt därifrån. Det dröjde dock inte mer än ett par kilometer innan Team Chackanatt fick problem med sin Rickshaw. Tillägas skall att detta var deras första problem på hela resan, så det kändes som att det var dags att någonting hände... Eftersom vi har haft de flesta probllem man kan ha visade vi vår hjälpsamma sida. Christopher erbjöd sig att blåsa ur eventuella luftbubblor ur bensinslangen. Resultatet blev dock precis som tidigare att han även fick en deciliter bensin i munnen, vilket inte är att föredra. Det visade sig dock vra större problem än så, vilket innebar att de begav sig till närmaste mekaniker som kundde hjälpa dem.

Resten av motorvägskörningen gick bra. När vi hade cirka 7 mil kvar var det dags att bege sig upp i de indiska bergen. 7 mil som skulle innebära en stigning till 2100 möh. Detata var en sträcka som var väldigt krävande, men gav oss samtidigt enorma vyer att besåda. I takt med att vi steg ändrades även klimatet och de 35-40 grader vi har blivit vana med byttes ut mot 10 grader och kyliga vindar. Christopher var fast beslutsam att inte ta på sig några extra kläder, så medan han satt i sina badshorts och sin t-shirt körde vi förbi indier som stod i mössa och vinterjacka. Efter ettantal kilometers huttrande fick han dock bita i det sura äpplet och dra fram sin jacka. Efter ett antal timmars klättrnde med vår Ricka ndde vi staden Darjeeling. En underbart byggd stad där husen hänger längs med bergssluttningen. Nästan som staden Minas Tirith i Sagan om Ringen för er som kommer ihåg den.

Det märks att vi kommer närmare målet då fler och fler lag har hittat till samma stad. Vi behövde inte ens fråga efter vägen till hotellet utan när trafikpolisern såg oss pekade de direkt ut vägen till det hotell som alla de andra lagen hade checkan in på. Vilket även var det vi skulle bo på.

Imorgon skall vi gå upp vid 5.30 för att se solupgången lysa upp Himalayas bergsmassiv. Vi håller tummarna för klar sikt, då vi tom skall kunna se Mount Everest.

Varanasi-Patna (25 mil)

Efter att ha spenderat en skön vilodag på Radison Hotell i Varanasi var det återigen dags för en hård arbetsdag där 25 mil skulle klaras av. Ett litet orosmoment fanns hos oss då den delstat vi nu var på väg in i (Bihar) är det mest laglösa i hela Indien. Kidnappningar, bilbränder och att turister blir rånade är saker som sker titt som tätt. De är på dessa sträckor som vi verkligen vill att vår Rickshaw skall hålla. Förmiddagespasset flöt på väl. För att undvika att bli rånade hade vi nu blivi ytterigare ett lag i vr karavan. Team Chackanatt från USA slagit följe. Luchen bestod som vanligt av Samosas och vatten. Vår metod fär att få en effektiv lunch är att stanna i en stad för att köpa med oss Samosas och sedan bege oss till en skön skuggplats utanför staden. Trots våra försök till korta stopp sprider sig ryktet att en gäng västerlänningar finns att beskåda och den här gången var det vår "Eye Candy" Christopher som snällt väntade kvar i Rickshawn under tiden lunchen fixades. SDen folksamling som snabbt samlades blir ännu svårare att bemästra då befolkningen i dessa delar av indien i stort sett bara kan Hindi. Att säga "No Hindi only English" hjälper föga. Indierna fortsätter prata Hindi som om man fortsod något av vad de sa. Men det är bara att gilla läget! Att le och se glad ut mot det 50-tal indier som finns runt Rickshawn funkar för det mesta. När vi skullle ta oss där ifrån inträfade dock det som inte får hända. Bensinstopp! Vi blev då ståendes själva med alla indierna som hade samlas runt de tre "bilarna". Det är inte direkt lätt att försöka tanka en bil med över 100 indier runt sig och även försöka dölja den stress man känner inombords... VI behöll dock lugnet och lyckades til slut ta oss ifrån dena folkamassa. Galma bettan rullar nu på utan motorproblem, vilket gjorde att vi kom till PPatna i vettig tid. Vi lyckades dock med bedriften att få ett andra bensinstopp. Denna gången mitt i rusningstrafiken i miljonstaden Patna. Detta är ingenting vi rekomenderar till andra.

Patna-Purnia (29 mil)

Dagens resa flöt även denna på utan problem. Christopher är den som har lyckats blivit mest indier då han har omkörningen med minst marginal på sitt konto. Det är dock två resor kvar... Resan var ganska behaglig, temperaturen cirka 35 grader och vi börjar vänja oss vid värmen. Någonting som blir mer och mer påtagligt när man kommer längre norrut är all den fattigdom vi ser. Husen efter vägen är ersatta med hyddor och standarden för de som bor i dessa områden är extremt dåliga. Att projekt som exempelvis Frank Water Project och Mercy Corps behövs förstår man verkligen när man upplever detta.

Matchen över större förarmisstag leder förövrgit Chritopher med 2-1. Christopher har lyckats med att körra ner i en gigantisk grop och vi trodde då att hela framaxeln skulle gå av. Som tur är klarade den sig bra. Andra misstaget betod i av att försöka köra om en långtradare på insidan när väggrenen bestod av sand. Efter att ha missat att lägga i rätt växel ett antal gnger ute i sanden lyckets han istället köra fast och Andreas fick snällt hoppa ur och knuffa på. Till slut fick även Christopher själv hoppa ut och förslka knuffa på samtidigt som han styrde. Andreas har enligt honom själv någonting som han själv beskriver som "en smärre touch" på en långtradare på sitt konto. Christpher har dock en helt annan beskrivning av denna händelse. Anledningen till detta är att om man kör på någon i Indien är risken för lynchning överhängande. Som avslutning måste vi även lägga till att Christopher försökte köa en tidning i farten av en cyklandde tidningsförsäljare. Efter en perfekt tajming både levererades och betalades tidningen i farten. Christopher var njd och så fram mot en stunds tidningsläande ända tills han insåg att hela tidningen var skriven på Hindi. Återigen hördes ett antal svenska svordomar.

Nu är vi i Purnia och har endast 30 mil kvar till målet. til alla er som inte trodde att vi skulle klara av detta vill vi säga att vi nu är väldigt, säldigt nära. Även om vi naturligtvis inte vill ta ut någonting i förskott.

Jabalpur-Allahabad (36 mil)

Dag 9 blev inte heller riktigt som vi tänkt oss. Som ni ser ovan så bev det ingenting av de två nätterna i Varanasi. Det kan kortfattat förklaras med ett ord: Mekaniker. Vi stannade för lunch i Maihar och när vi skulle ta oss där ifrån valde vår Rickshaw att ine starta. Efter att ha blivit mer och mer förbannade var vi återigen i behov av en mekaniker. Som vanligt var det många hjälpsamma som kom till nödsättning och i Indien är det tom så att man inte behöver ta sig till mekanikern. Mekanikern kommer till dig! Denna gång var det bensintanken om krånglade (faktum är att vi själva misstänkt detta från dag 1). Efter en timmes arbete till ett arvode av knappa 20 svenska kronor verkade vår Ricka redo att fortsätta. Efter denna försening satte vi nu sikte på Allahabad istället för Varanasi. Att ta sig till Varnasi skullee vara 8 mil längre och det skulle vi nu inte hinna innan mörkret föll. När cirka 8 mil återstod möttes vi av att vägen byttes ut mot någonting som var det absoolut värsta underlag som vi någonsin skådat. Att detta ens får kallas väg är ett stort skämt. Vägen gjorde att det var omöjligt att köra i mer än 10 km/h. Vi insåg efter ett par mil att vi kommer att nå Allahabad lågt senare ä vi hade nått Varanasi om vi hade åkt däråt. Men det var bara att gilla läget. Jag menar: Hur svårt kan det va? Klockan tickade på och det var inte långt kvar tills mörkret skulle inträda. Då fick vi även uppleva den lite mindre trevliga sidan av Indien. När vi hade nått toppen av ett berg vi skulle över möttes vi av ett antal peersoner. En av dem (som hade en lång träpåle i ena handen) kom fram till vår Rickshaw och sa någonting till oss på Hindi. Vi skakade på huvudet och visade att vi inte förstod. Då sa han på knackig engelska att vi var tvugna att betala honom för att få passera. Då han endast krävde 100 rupies (ca 17 svenska kronor) kände vi inte att i ville börja bråka med honom. Vi betalade istället och fick sedan åka vidare. Några hundra meter längre bort stod nästa gäng och vad vi kunde se verkade de vilja precis samma sak. Den här gången använde Christopher metoden tunnelseende och blåste rakt förbi. Detta fungerade utmärkt och det enda som hände var att de skrek lite efter oss. Mörkret och de katastrofala vägarna gjorde att vi var i Allahabad först klockan 22.00. Vi var nu rätt så sura på oss själva att vi inte hade tagit vägen dirket mot Varanasi, då vi förmodligen hade varit framme i Varanasi mycket tidigare än 22.00. Hotelle vi tog in på  hade dock en pool, så vi hann med ett dopp innan vi kröp tll sängs.

Allahaad- Varanasi (12 mil)

Den här dagen bestod av att vi tidigt tog oss till Varanasi. Vi anlände till hotellet redan vi 10.30 och nu hade vi en hel dag framför oss där vi skulle ladda batteriena. Efter att Christopher gort en liverapport i Radio Vämland och Andreas gjort en telfonintervju med TV4 begav vi oss till poolen där vi somnade i var sin solstol. Vi hade en lugn dag där vi även hann med ett besök in til bl.a. Burning Gaht, där troende hinduer helt öppet bränner avlidna familjemdelemmar för att sedan strö ut askan över Ganges.. På detta ställe längs Ganges bränns 300 kroppar varje dag! Känslan när man stod och bevittnade detta var helt absurd. Vi har nu lyckats klara av cirka 250 av de förmodade 350 milen. Till er som inte trodde att vi skulle komma i mål vå vill vi påpeka att nu är det inte långt kvar... Men vi vet även att det är mycket som kan händea de sista dagarna.

Vår doation till de två välgörenhetsprojekten här i Indien är i dagsläget £650. Ett stort tack till alla er som donerat! Vi hoppas fortfarande att vi inom de kommande dagarna kommer att nå målet på£1000. Är det någonting som vi har fått se i Indien, så är det att dessa pengar verkligen behövs. Fattigdomen här i Indien är väldigt påtaglig.